T O R S D A G 2003-08-14 (v 41+1)
Kl 02.45 Väcker Anders och talar om att jag tror att vattnet har gått. Han har aldrig tidigare varit så lätt att väcka. :) Vi ringer till förlossningen och de säger att vi kan komma in om ca en timma. Vi försöker samla oss och går igenom BB-väskan än en gång och packar ned det sista. Under tiden känner jag de första vaga värkarna. Spännande! Nu händer det äntligen något! Nu ska vi snart få hålla vår bebbe i famnen! *trodde jag*
Kl 04.20 Kommer in till förlossningen och blir mottagen av en undesköterska som tar blodtryck och ctg-remsa. Barnets hjärtljud prima (130-150) men långt mellan mammas värkar. Barnmorskan försäkrar sig om att vattnet varit klart och konstaterar sen att det bara är för oss att åka hem igen och komma åter för kontroll klockan ett i eftermiddag, (tidigare om värkarna blivit kraftigare och tätare). Rutinen vid vattenavgång är att man försöker vänta ut att värkarbetet sätter igång av sig själv, annars får det hjälp efter två dygn.
Kl 05.30 Hemma igen, äter frukost och kryper till sängs. Snopet. Försöker vila och äta under dagen. Svårt att få något ut av vilan eftersom värkarna tilltar när jag ligger ned men avtar när jag är uppe. De är tillräckligt starka för att kräva all min koncentration för att jag ska kunna slappna av och andas mig igenom dem. Slås lite av panik när jag inser att det här bara är början - hur sjutton ska andning och avslappning hjälpa mig igenom detta längre fram?? Favoritställningen vid varje värk blir att greppa tag i spjälsängen och vänta på att det värtsa går över. Medan jag flåsar mig igenom värkarna tänker jag på att detta ska leda till att vårt barn ska ligga i spjälsängen. Snart. E-mailar till MVC för att meddela att inte kommer på det inbokade besöket idag.
Kl 12.00 Jag ger upp försöken att vila.
Kl 13.00 Kontrollbesök på förlossningen. Bulan antagligen rädd för ctg-remsan eftersom värkarbetet stannar av nästan helt så fort vi kommer innanför dörrarna, trots att värkarna varit starka och regelbundna hemma. Kollas av barnmorska och sedan gör läkaren ett ultraljud för att se hur mycket fostervatten som finns. Allt helt ok och vi blir återigen hemskickade.
Kl 14.50 Hemma igen. Vi laddar upp med hyrfilm (Hundtricket) och pasta med vegetarisk färssås. :) Håller oss mest sängliggande.
F R E D A G 2003-08-15 (v 41+2)
 Kl 02.00 Värkarna tar i ordentligt igen, blir tätare och vara längre. Försöker få i mig lite nyponsoppa.
Kl 03.45 Anders ringer till förlossningen. Barnmorskan tycker att vi ska stanna hemma och vila så länge det går.
Kl 05.15 Samtal med förlossningen igen, som tycker att det är dags att komma in för kontroll.
Kl 06.00 Åter på förlossningen. Tar ctg-remsa, allt prima, dock stannar värkarna av. Vi vandrar omkring ett tag i korridoren och Anders får kaffe i fikarummet.
Kl 07.25  Skiftbyte och ny remsa. Ingen fart på värkarbetet och vi blir hemskickade igen.
Kl 09.30 Hemma och Anders fixar frukost. Får i mig en limpmacka och lite te. Vilar så mycket det går fram till kl 17.00. Anders klockar värkarna som åter är regelbundna från ca kl 14.00.
Kl 18.00 Tillbaka till förlossningen för kontroll. Innan vi åker in meddelar vi föräldrar och Syster att det är dags. Värkarna avtar något *så klart* när vi kommer fram och vi försöker få igång dem igen genom att promenera i kulvertarna under lasarettet. Barnmorskan konstaterar att jag är öppen två cm och tycker att jag ska ta en morfinspruta för att kunna vila ut ordentligt, så att jag ska orka igenom förlossningen. Jag tackar nej. Även läkaren försöker övertala mig. Åker hem igen kl 20.00.
Kl 21.45  Värkarna är så jobbiga att vi åker tillbaka igen. Anders ringer först för att försäkra oss om att vi får stanna den här gången. Jag är jättetrött och har knappt sovit på två dygn. Åter erbjuden morfin och tackar fortfarande nej. Vill vara klar i huvudet vid min förlossning.
Kl 23.30 Vi får äntligen ett eget rum där vi kan vara kvar. *skönt* Bara det gör att jag känner att vi kommit en bit närmare. Jag koncentrerar mig på att vila, liggandes, trots att värkarna är lättare att ta stående. Anders sitter bredvid sängen och håller mig i handen genom värkarna och påminner mig att andas. Jag bara fräser åt honom och han får inte andas med mig. Inser att jag måste försöka samla krafter. En vila på 30 minuter gör susen och jag känner mig som en ny människa när jag kommer upp på benen igen. Piggare och hoppet är tillbaka!
L Ö R D A G 2003-08-16 (v 41+3)
Kl 00.30 Värkarna kommer igång bättre efter sömnen och ändrar karaktär. Nu gör det inte bara molande ont utan är samtidigt ett ordentligt tryck nedåt och jag får hålla emot när de kommer. Jag får in en gåstol av barnmorskan och den blir min bästa vän (efter min prins, förstås) under de kommande timmarna. Vi promenerar fram och tillbaka i korridoren eftersom det ska hjälpa värkarbetet att bli mer effektivt att röra på sig. Dessutom känns det omöjligt att vara stilla på en och samma plats. Är för rastlös. Knaprar massor av Dextrosol och Anders tjatar på mig att försöka dricka mycket. I korridoren möter vi ett par som nyss har fött. Jag får en kick att se deras nyfödda och känner att nu måste vi snart vara där!
Kl 02.00  Barnmorskan gör en undersökning och konstaterar att jag är öppen 6-7 cm! Jag håller på att tappa andan - redan! Det blir lite bråttom och vi får flytta in i en egen förlossningsal. Skönt, för där finns det lustgas om det skulle behövas.
Kl 04.00 ca Vid 8-9 cm avtar värkarbetet något. Jag har fortfarande lika ont, men värkarna gör mindre/ingen nytta. Barnmorskan vill sätta in värkstimulerande dropp kombinerat med epidural (för att jag ska klara värktopparna). Jag vill försöka ett tag till och hon ger oss en timma. Efter en dryg timma har det inte rört sig en millimeter och det blir värkstimulerande dropp. Jag vill fortfarande inte få epidural och barnmorskan säger åt mig att använda lustgasen och instruerar Anders i att sköta masken åt mig.
Kl 07.00 Skiftbyte!!! Jag blir tvungen att byta barnmorska när ungen nästan är ute! Börjar nästan gråta och kan inte förstå att hon inte kan jobba över vid ett sånt här tillfälle. Men hon som tar över visar sig vara precis lika bra. Anders coachar mig igenom varje krystvärk och beordrar mig att andas i lustgasmasken.
Så  småningom får jag byta säng för att barnmorskan lätt ska kunna ingripa ifall man får bråttom att hjälpa till med sugklocka. Känns som en totalt omöjlig uppgift att flytta på sig. Men kommer till slut till rätta på sidan i en förlossningssäng med ena benet i benstöd. När jag väl är i sängen ser Anders till att vända bort maskinen som man ser hjärtljuden på, så att jag ska kunna koncentrera mig på krystvärkarna. Mellan värkarna påminner han mig noga men bestämt att andas.
Kl 09.24 Barnmorskan tar emot barnet som glider ut med sista krystvärken. Barnet skriker redan på vägen ut - så piggt är det! Barnmorskan håller upp en perfekt skapad flicka som är röd och ser mycket arg ut! Äntligen har jag vårt barn på min mage! Det var värt varenda värk och droppe svett! Underbart, vilken upplevelse! Vi känner på den pulserande navelsträngen innan Pappa Anders klipper av det kroppsliga bandet mellan Mamma och Dotter.
Efter några minuter frågar jag Anders "När ska vi göra om det här?!"
Upp
|
