Femtio dagar har gått sedan Tuss blev sjuk. Tre gånger har han haft
tassen i graven, men tre gånger har vi valt att låta honom fortsätta
kämpa. Varje gång har han i sista sekund piggat på sig och visat
livslust.
Han har tappat 1,5 kilo och jag fem.
Nu är han som vanligt igen, med undantaget att han har en lite trött
bukspott-körtel och behöver hjälp med insulin två gånger om dagen.
Levervärdena är fortsatt höga, men hade vid sista mätningen gått ner
från 26 till 6.9 (normalt maxvärd på 2.3.). Nu väntar ultraljud av
hela buken för att se hur allt ser ut. Jag fasar. Han har fått ny
försäkringsperiod och förhöjd försäkringssumma. Nu har vi 25 000
friska riksdaler att spela på, bara vi kan skramla till självrisken.
Det finns dagar då han mår sämre, men de goda är än så länge så
överhängande. När han mår dåligt får han Pepsid mot magkatarren som
kan komma av leverproblemet och ge tappad matlust. Utan protein kan
inte levern återhämta sig, så det är a och o att han äter.
I övrigt börjar vi sakta komma in i en vardag igen. Tuss äter den
mat han vill, och håller sig helst till Mjau mjukmat. Jag vågar
lämna honom några timmar åt gången. Han går ut med mig i koppel och
vi njuter långa nattliga promenader. Han övervakas noga med
sockerkurva, eftersom bukspottkörteln inte är att lita på och vi
måste anpassa insulinet efter hur stor egen produktion har har för
stunden.
Från många håll har jag känt att människor tyckt att jag gjort fel
som inte låtit honom somna in. Människor som inte träffat Tuss och
vetat hur han mår just då. Det har aldrig handlat om att jag vill ha
kvar en katt som är sjuk, för att jag inte klarar av att låta honom
dö. Det har hela tiden handlat om att även han måste få en ärlig
chans att bli frisk först, innan vi ger upp. Att han ska få en chans
att överleva sjukdomen. Och det ska aldrig fallera på varken brist
på pengar eller på ork från min sida. Även katter - och gamla katter
- måste få vara sjuka utan att de får en spruta direkt. Det hade
inte varit fel att låta honom somna när han mådde som sämst, men med
facit i hand gjorde vi rätt som kämpade vidare. Det hade lika väl
inte kunnat gå. Jag har levt med Tuss i tretton av hans 18 år. Jag
inbillar mig att jag ska kunna se på honom när han inte vill vara
med längre. Om det är någon som borde kunna det så är det jag. Jag
sätter min tillit till det. Som det är nu njuter han av att leva,
varje dag.
Hjälp och stöd har kommit från så många oväntade håll. Bland annat i
form av ovärderlig mailkontakt med underbart tjej som har stor
erfarenhet av diabeteskatt, vänliga människor på forum, vänner som
också lever med (friska och sjuka) katter på samma nivå. Och nya
veterinären som inte gav upp hoppet.
Det var hit jag ville komma. Att han fick dessa dagar som blivit
till veckor, att han skulle få må så här bra. Även om vetskapen hela
tiden finns där om att levern viken dag som helst kan sätta käppar i
hjulet för lyckan. Han är fortfarande sjuk, och en katt som snart
fyller nitton har trots allt sina dagar räknade. Men jag fortsätter
njuta av varje stund med honom som han mår bra, väl medveten om att
det när som helst kan ta slut.
Många timmar har det blivit i trädgården i sällskap av Tuss. Timmar
av terapijobb har gjort att jag hunnit massa gånger längre än jag
trodde jag skulle göra denna säsong. Två av tre vinbärsbuskar är
uppgrävda, två nya planterade i den del som ska bli odlingsdelen.
Mängder av ogräs bortrivet från gräsmattan, mossa bortkrattad och
nya gräsfrön utspridda (dock många uppätna av gråsparvarna igen...),
plattorna till den gamla trädgårdsgången borttagna, ny jord ute och
nya frön. Garageuppfarten har jag (tillsammans med bättre hälft)
också kommit en bra bit med. Och vid min första egenanlagda
perennrabatt är förhoppningen att jag snart ska få upp en
stolplykta, för att lysa upp under dessa svarta månader som väntar.
Den långa gropen för strömkabeln är uppgrävd, men jag har ännu inte
hunnit köpa grejorna.
Jag är ingen höstmänniska. Tycker inte om mörkret som lägger sig för
långa stunder och den långa tid av saknad sol som väntar fram till
slutet av mars. I år hann jag inte alls ta farväl av sommaren. Tuss
blev sjuk sista sommarveckan och hela livet ställdes på ända. För
att jag ska må bra måste alla pelare i livet vara stabila, ruckas en
svajar hela tillvaron. En av dessa pelare är att våra djur mår bra.
Jag trivs inte med förändringar, om jag inte har kunnat påverka dem
själv. Vill ha lagom mycket trygghet. Jag fungerar bäst när allt är
som det ska och vardagens rutiner rullar på från vecka till vecka.
Läkarbesök med Elise resulterade i att jag fick sjukskrivning för
depression och recept för förbättring. Var hos läkaren i våras och
sedan dess har det bara gått utför, med allt kring Tuss som den
slutgiltiga utlösande faktorn. Ingen sömn, ingen aptit, yrsel, ingen
ork eller lust, vill inte träffa folk, inget tålamod och ingen
leklust med barnen, alltför nära till tårar, för mycket tänkande och
för mycket ältande. Och alldeles för lite jobbande. Skönt med bra
läkare som talar om att så här ska man inte må, som inte bara tar
det med en axelryckning och väntar på att det ska gå över. Som
föreslår en möjlig lösning på problemet när jag knappt ser längre än
min egen näsa. Livet ska inte bara handla om att överleva.
Rullar i nya rabatten vid favoritträdet.
Ligger på kattmyntan.
Höstmys på gräsmattan.
Kommentera gärna
|