Söndag 30 november

Anders namnsdag och sex år sedan vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar. Den här dagen är lite magisk. Men nu har Elise blivit så stor att hon tycker att det är uttjatat att höra om hur lyckliga vi blev över att hon fanns i magen... :)

Leif&Anita och mamma&pappa (nyss hemkomna från soliga södern) kom över på kombinerad advents- och namnsdagsfika.

Sen åkte Elise med Momo till simskolan och var noga med att ta med adventskalendern som hon blivit lovad att öppna direkt imorgonbitti. Choklad på morgonen vill man inte missa i första taget. Inte ens när man ska sova borta.

Saga har fått gå och pyssla med sitt på egen hand under kvällen. Hon är en stjärna på att leka själv och verkar tycka att det är lite skönt att vara ensam att bestämma och få all uppmärksamhet ibland. Hon fick vara vaken sent och somnade av sig själv i fåtöljen. Hon har sin fars sömn. Tuss och jag njöt några långa höstpromenader.

Min strötid tillbringar jag med Columbo. Jag har aldrig varit någon hängiven tevetittare, men datorn och torrents har gett den slutgiltiga nådastöten åt det för mig. Nu ser jag det jag vill när jag vill. Efter alla säsonger av Depserate Housewives är det alltså sjuttiotalsdeckare a lá Columbo som gäller. Tredje säsongen rullar just nu och jag förundras hur mycket som hänt under dessa trettio år. I Columbos årtionde köar man fortfarande i timmar för att få information hos myndigheter, fyller i blanketter för tillstånd, blir uppringd på främmande människors telefoner och en brottsplatsundersökning begränsas i stort till att fota brottsplatsen (med analog kamera med stor blixt på) och pensla efter fingeravtryck (som man sedan måste hitta någon att matcha dem mot, eftersom det inte fanns någon tjeck dator med databas i). Dessutom är det en underbar deckare eftersom man slipper alla biljakter, allt pang-pang och alla blodiga scener. Och Peter Falk är helt strålande i sin skrynkliga långkavaj, sin ödmjukhet och sin oslagbara hjärnverksamhet. Fler såna skulle vi behöva inom polisen idag, tänk om han fick ta itu med alla olösta våldsbrott till exempel. :)

Lt Columbo rules.

Kommentera gärna

Lördag 29 november

Den här hösten går till historien som den då jag fick en tilltro till läkemedel. Jag som kommer från en familj där man bara tar en alvedon om man känner sig definitivt dödssjuk och absolut måste upp ur sängen, vägrar av naturliga skäl medicin så långt det är möjligt och petar i mig på sin höjd två brusalvedon per år. (Sedan barnsben har jag lärt mig att andas med magen när man har ont :) Och självklart ger jag bara mina egna barn alvedon eller penicillin om det är absolut nödvändigt. Jag har en inbyggd skepsis till läkemedel, speciellt såna som påstås ta bort vanliga ofarliga åkommor som nästäppa, huvudvärk eller hosta. En av fördelarna med min låga tilltro till läkemedel är att risken för penicillinresistenta bakterier torde vara liten i denna familj.

Men under den här hösten har jag tvingats se att vissa läkemedel faktiskt kan vara bra, och till och med livsnödvändiga. Tuss har ett bra liv tack vare insulinsprutorna och jag har åter huvudet över vattenytan tack vare sertralinet. Mina värsta dalar är utsuddade, tålamodet tillbaka och allt är inte längre ett kompakt mörker i olika svarta toner. Tuss bukspottskörtel är lite sliten och min kropp har behöver lite hjälp med serotoninet. Ibland behöver kroppen således lite hjälp utifrån för att man ska kunna må bra igen.

Men fortfarande tror jag att huvudvärk och förkylningar är bäst att låta kroppen läka ut och att magsår ska botas med ändras livshållning.

Två veckor riktig vinter har det varit. Barnen har åkt mer pulka under dessa dagar än de fick möjlighet till under hela förra vintern. Elise har blivit så stor att hon går själv med kompisar bort till pulkabacken.

Precis som väderprognosen sa töade hela trädgårdens vita vackra täcke bort på några timmar torsdagen. För första gången i mitt liv är jag glad över plusgrader i november. Tuss har fått tillbaka humöret och vill gå ut på långa promenader igen. De första snödagarna lekte han lite ute, jagade snö och busade. Och det var skönt att kunna släppa honom utan koppel, han syns så bra mot den vita snön även på natten. Men sen var det bara kallt, och det blev många kortsvängar istället för de längre promenaderna. Då åt han också sämre, vilket ger mig magknip och ännu sämre nattsömn. Nu är han sitt gamla jag igen, fast sin ursprungliga goda aptit kommer han troligen aldrig att få tillbaka. Jag är nöjd så länge han trivs med livet och behåller vikten.

Hemma bannar vi mörkret och njuter av julpynt. Vi väntade ut de första grannarnas adventspynt i början av veckan och sen fick jag gå loss på jullådorna på vinden. Det är bra med kombinationen tö och en mossfylld gräsmatta när det lackar mot jul och julgrupper och adventsljusstakar ska fyllas med grönmossa :) Kvar att ta itu med är grankvistarna och utebelysningen.

Mycket händer inne nu, när också jag fått tillbaka lite ork. Anders lägger klinker på gästtoaletten där jag sen ska tapetsera. Källaren är (äntligen!) röjd och där finns stora planer. Lekrummet har fått den sista (?) touchen. Nu ska bara de sista golvsocklarna och taklisterna på plats innan vi är klara med boytan. Efter dryga fyra års renoverande. Sen ska vi nog sitta på  Anders efterlängtade tegelsten och njuta ett tag :)

Jag har återupptäckt fröjden med vit färg på sprayburk och sandpapper, och piffar upp diverse gamla prylar. På listan för den närmaste framtiden är loppisfyndande av sånt som kan bli fint i julgranen och en sänglampa till lekrummet. Ett besök till Countryhouse står på önskelistan också. I övrigt gäller julklappsjakt och förhoppningsvis någon sväng till Återbruk och Myrorna med trädgårdsskräp och gamla grejor.

Kommentera gärna