Fredag 30 mars 2007

  
Vårglädje: Krokusar och älskad katt som rullar på solvarma plattor.

  
Storasyster har tagit fram sina gympakläder och vill prova med lillasyster.

  
Söta flickor.

  
Lillasyster äter smör :) Tidig morgon för storasyster, med välling på busshållsplatsen.

 Kommentera!  |  Upp igen!
 

Fredag 16 mars 2007

Hemma har vi börjat vårstädningen av tomten. Där är tulpanbladen på god väg upp i rabatten in mot huset. Tuss har fått vårkänslor och nytt halsband. Han står och vill ut i tid och otid. Vad händer om han fångar en fågel eller mus? Den är ju knappast diabetesanpassad, som hans foder är. Måste fråga hos veterinären idag. Vi ska ta nya prover och se om sockervärdena har sjunkit ytterligare. Veterinären hoppades på att de skulle ha kommit ner till 12-15. Att döma av hans beteende mår han iallafall bra. Han är uppe och väcker mig före fem varje morgon. Precis som han brukar.

Ännu några (avlägsna) vänner har brutit upp. De har ett barn som är i Elises ålder. Det är så otroligt många som kommer fram till att de inte kan leva tillsammans, speciellt efter att ha fått barn. Innan vi fick Saga funderade vi över hur många vi kände som hade två barn ihop med samma förälder. Vi kom inte på många. Det är skrämmande och jag undrar vad som gör oss annorlunda. Varför skulle vi ha bättre förutsättningar att hålla ihop? (Men det är rätt häftigt att alla sju par i vår första föräldragrupp från bvc fortfarande - fyra år senare - håller ihop! Och att alla har fått sitt andra barn, med samma partner. Kanske höjs chansen att hålla ihop om man inte är purung när man väljer att skaffa barn och att man hunnit leva ihop och lärt känna varandra ett tag före?)

Det verkar vara en större sak att gifta sig med den man älskar än att sätta ett barn till världen. Idag är kärnfamiljen en minoritet. Det har blivit en "rättighet" att få skaffa barn, vare sig man är en passande förälder eller ens har en pappa/mamma till barnet. Läste för ett tag sedan om en 75-åring som lyckats (?) bli gravid genom konstbefruktning. Hon var ensamstående och tyckte att det hade varit så mycket i livet hela tiden och att det först nu passade in för henne att få ett barn (!). Hur tänker man då?

Det känns inte rätt att det ska vara en kvinnas/mans rättighet att skaffa barn. Barnet borde väl också få ha rätt till ett bra liv, med två stabila föräldrar?

Samtidigt diskuteras det om homosexuella par är lämpliga som föräldrar, om de ska få adoptera barn eller skaffa barn på annat sätt. Varför skulle inte de ha samma förutsättningar (kanske bättre?) som vilket annat par som helst att bli bra föräldrar? Som heterosexuell får vilken idiot som helst bli förälder, men råkar man älska en person av samma kön så ska det stötas och blötas i det oändliga. Skrämmande.

Läste också att storstadspar tenderar skilja sig i större utsträckning än gifta par som bor i mindre tätorter. Det måste ju innebära att om vi gifter oss som boende i Hallstahammar och sedan flyttar in till Västerås ökar vår risk för ett fallerande äktenskap. Känns tryggt att bo kvar på vischan!

    
Elise på Barnens Vasalopp på Stora torget. Elise i skidbacken!

    
Tuss på topp i trädgården. Saga på topp i grötfrukosten.

 Kommentera!  |  Upp igen!
 

Söndag 11 mars 2007

Ute i bilen igen fick de komma. Störtgrät.

Försökte samla mig och bestämde mig för att vi skulle kämpa. Att vi skulle klara fram tills våren kom. Att han ska få komma ut och rulla på de solvarma plattorna utanför huset, som han brukar göra på våren.

Hemma igen var han fortfarande trött och orkeslös. Ville inte äta, inte dricka. Bara gå undan in på ett gömt ställe och sussa. Jag grät floder och förberedde mig mentalt på att mista min lilla prins.

Vi hämtade ut medicinen och redan på kvällen var han piggare. Matlusten återvände, han drack och gick på lådan. Fortfarande var han lite orkeslös. Men den gamla vanliga Tuss återvände sakta.

Men födelsedagen blev inte som den brukar. Min Anders köpte hem Kinamat och nattade barnen för att vi skulle äta mysig middag. Jag bara grät.

Jag sov med Tuss i Elises rum, som vi gjort de senaste nätterna. För att ha full koll på honom hela tiden. Vi skrev upp allt, när han fick medicin, när han åt, när han drack, gick på lådan och hur han verkade.

På torsdagen var han så pigg att jag vågade mig in till kontoret en sväng. Tog sedan med mig jobb hem så att jag kunde sitta hemifrån under eftermiddagen och fredagen.

Fredag förmiddag varjag ensam hemma med djuren. Tuss var mycket piggare och vi gick ut på tomten en sväng, jag och Tuss. Vi mös, han åt igen, och sökte sällskap.

Jag hade en stor orosklump i magen. Veterinärbesöket idag skulle visa om medicinen fungerade, om han fick vara kvar hos oss ett tag till. Vi som känner honom såg ju hur mycket piggare han redan hade blivit. Men jag vågade inte riktigt hoppas.

Veterinärbesök klockan 14.00 och nytt blodprov. Jag höll på att gå i bitar av oro. Sköt att ha Anders med mig. Han är min klippa. Antagligen såg veterinären mitt tillstånd, så direkt när han öppnade dörren till vårt rum efter provanalysen sa han, utan att ha kommit in ännu, "Det här ser bra ut". Såååå skön känsla!! Jag som inte vågat hoppas. Blodsockret var nere på 20,4, vilket betydde att medicin och specialfoder gav önskat resultat. Vi skulle fortsätta med samma dos och förhoppningsvis kommer han ner till runt 15 till nästa provtagning. Veterinären sa nu att "Diabetesen kommer inte att vara det som Tuss dör av". Helt underbart!!! Det är som att ha fått Tuss tillbaka, efter att redan ha mist honom.

Sen kom våren som på beställning. Idag är nästan all snö borta från tomten och tulpanbladen tittar försiktigt upp ur jorden. Och Tuss står vid dörren och vill ut. Precis som vanligt. Jag har varit ut med honom en längre sväng, men vågar inte släppa honom utom synhåll. Han njuter av värmen och viftar med sin yviga svans. Stryker sig mot kvistar och träd och provsmakar på gräs och växter. Vilken gobit, min lillprins.

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Onsdag 7 mars 2007

På ettårskontrollen hittade läkaren ett blåsljud på Saga. Vi fick remiss till sjukhuset för att kolla upp det närmare med ultraljud. Dessa veckor av väntan var jättejobbiga. Så många tankar snurrade runt i huvudet. Så fick vi komma till sjukhuset och en jättebra läkare. Jag fick sitta och hålla i Saga medan han gjorde ultraljudet, och Anders stod bredvid (Elise fick vara hon Momo). En hel radda tankar hann snurra runt i mitt huvud igen, innan läkaren äntligen (efter lååånga sekunder) lugnade oss med att allt var som det skulle. Det var "normala" blåsljud. Det var som om ett helt drös med stenar lyftes från mitt sinne. Helt underbart.

Sedan början av februari har jag börjat jobba mer igen. Jag har skaffat kontor i Västerås och Anders är hemma pappaledig nu. Det är så skönt att kunna jobba i lugn och ro, under lite med ordnade förhållanden och mer fasta tider. Jag har inte installerat jobbprogrammen på bärbara, för att försöka låta bli helt att jobba hemifrån, så länge det går. Första veckorna satt jag över huvudtaget inte vid datorn efter att jag kommit hem från kontoret. Det var faktiskt jätteskönt. Att lämna jobbet kvar där och bara vara med familjen hemma.

i helgen var vi till Dalarna igen för en skidtur och avslappning. Michelle var med också, och åkte skidor för första gången. Det tog bara några få åk med oss innan hon åkte helt själv. Elise har fått egen slalomutrustning och var ännu säkrare denna gång. Nu lät vi henne åka med sele, det var jättesmidigt. Saga har precis fått sina första skor, ett par rejäla vinterkängor. Hon övar nu på gåtekniken med skor på fötterna.

I början av veckan tog hela familjen tåget till huvudstaden för att hälsa på Moster/Syster/Sofia och Dennis, och förstås den kommande kusinen i maggen. På tåget fanns det lekvagn, vilket var en totalsuccé! Framme i Sthlm åkte Elise e tunnelbana för första gången och tyckte att det var mycket spännande. Hon fick fullkoll på att det var svart utanför fönstret eftersom tåget åkte i en tunnel i marken. Hos Sofia & Dennis blev vi bjudna på fantastisk Tom Yamm! Så gott! Men Elise var mest nöjd med sina fiskpinnar och Saga med sin böngryta. Det blev en sen kväll och vi hade medlidande med våra värdar som bägge skulle upp tidigt (den ene riktigt okristligttidigt!) på morgonen, medan vi tog en lugn förmiddag med en promenad till centrum och lunch på Pizza Hut.

Idag fyller jag år. Men dagen fylls av oro för gammelkissen. Tuss vill inte äta och är ovanligt trött. Snart väntar veterinärbesök för att utesluta allt annat än att åldern tar ut sin rätt. Älskar hon så otroligt mycket, han har funnits med mig så länge. Han kom till mig som 5-årig hittekatt. När jag kom till Djurens Vänner för att leta katt, stal han mitt hjärta direkt. Jag behövde inte ens leta. Han bara fanns där, mitt bland alla andra nästan 20 katter. Han var ett självklart val, han och jag, där han låg stor och tryggt snarkandes i fotändan på sängen. Sedan den dagen har han funnits vid min sida i 12 år. Vi bodde ihop innan Anders kom in i mitt liv, långt innan barnen. Han har flyttat med mig i fyra hem, tills han äntligen fick bli utekatt. Min stora gosse, med den runda magen, tofsarna på öronen och kroken på näsan. Så otroligt vacker, med ett stort hjärta och stor intelligens. Älskar honom så otroligt mycket och är så rädd för att mista honom.

Kommentera!  |  Upp igen!