|
Vi har tagit en veckas paus. Den enda veckan vi kan ta
tillsammans denna sommar, eftersom Anders fått sommarvikariat som
gjort att planerna fick läggas om. En vecka i Dalarna. Fast det är paradiset.
Vad är det som gör den här biten mark så speciell? Varför blir jag
fortfarande, efter över trettio år här, fylld av magi när jag kommer
hit. Marken, lukterna, ljudet, vidderna, den stora skogen.
Omgivningen där farmor lekt som barn, marken som mina förfädrer levt
på. Platserna jag växt upp med. Allt som är så starkt sammanknutet
med lyckliga stunder, med farmor, farfar, min familj och släkt. Här
finns allt som symboliserar trygghet, lycka och lugn. Det är få
ställen på jorden som är så hemma som det är här.
Och jag är så glad att Anders trivs så bra här. Att vi får se
även våra barn växa upp och känna lyckliga somrar på dalamarken.
Barnen springer ute på grässlätterna. Elise plockar ängsblommor
som aldrig tar slut. Saga gräver i sanden. Elise plockar fram gamla
leksaker från ladan. Vi plaskar i strandkanten. Åker skrinda på
gräsmattan. Pysslar lite. Elise pratar om Sommarland. Vi njuter av
livet just nu. Ostört.
Och, trots att jag har dator och mobil med mig och tillbringar
några timmar varje dag med jobb, så tränger sig liksom stressen
aldrig riktigt inpå mig här. Det är konstigt.
Kommentera! |
Upp igen!
|
