|
Trettondagen. Elise och Saga var inbjudna till julgransplundring hos
Odd Fellows på Stadshotellet. Tyvärr var Saga sjuk och blev hemma
med feber. Elise kom hem helnöjd efteråt, efter att ha sett
elefanter och lekt med släktingen Erik.
Femårsdagen sedan min mormor gick bort. Det är konstigt, det känns
inte alls som att det var så länge sedan jag träffade henne. Det
känns som om hon är där i Finspång, eller kanske borta på en lång
resa. Jag minns hur hon luktade och kan höra henne prata och
skratta. Henne hummande och nynnade som var så rosamt. Hon finns
fortfarande här omkring. Här hemma finns så många saker som påminner
om henne (och Monsa!); saker vi fått av dem eller saker vi köpt för
födelsedag- eller julklappspengar. De finns överallt i vårt hem. Det
är trevligt.
När vi spelar fia med knuff med Elise upprepar jag Momos "det tar vi
med en klackspark!" när någon blir utputtad. Det är bra, man ska
spela på riktigt med barn, lära dem att bli bra vinnare (och
förlorare).
När jag ser en bild av Monets tavla med näckrosor tänker jag på
Momo. Hur vi satt uppkurade i soffan och läste konstböcker. Hon
visade hur man kunde titta på näckrosorna var för sig, genom en
liten urklippt fyrkant. Vi förundrades över hur de var för sig inte
var mer än några slarviga penseldrag, men i helheten, utanför den
lilla fyrkanten, kom till sin rätt som ett helt hav med vackra
näckrosor. Efteråt åkte vi pulka i full fart i pulkabacken med Monsa.
När Elise leker har hon en favoritsjal, en rosa pressad sjal. Den
brukar hon ha med sig till dagis ibland, runt halsen. Den är en av
de saker jag tog med efter Momo, när Monsa bad oss spara något om vi
ville ha. När jag ser Elise i den tänker jag på Momo, och påminns om
hur finklädd hon var. För hon var ofta så stiligt klädd när vi
träffades (vi sågs ju ofta vid högtider). Med det vackra vågiga
gråvita håret välkammat, de färggrannar stilriktiga blusarna, ofta
någon vacker sjal eller snyggt smycke till - och med sin stiliga,
långa Monsa bredvid sig.
Jag såg henne som en stark kvinna, min Momo. Hon visste vad hon
ville. Samtidigt var hon omtänksam, så tydlig med att vi omkring
henne betydde så mycket. Den relationen hon och Monsa hade är en att
se upp till. Få människor jag träffat hittills i livet verkar ha
stått varandra så när som de. Den ömsesidiga totala respekten för
varandra, den raka kärleken de verkar ha visat varandra. De var inte
två människor, utan en. Där har man mycket att lära.
Det blir inte så ofta av att vi besöker minneslunden. Jag tror inte
att Momo håller till där så ofta iallfall. Hon är nog hellre hemma
hon Monsa ibland, hos min Mamma eller på andra trevliga ställen. Hon
tycker nog bättre om att besöka oss här hemma än att vi letar efter
henne i minneslunden. Så vi tänder ett ljus här för henne då och då
och tänker på henne.
Jag är så glad att jag hann bli så gammal innan hon dog, att jag
hann lära känna henne ordentligt. Och jag är glad att jag passade på
att ta tillfällena att träffa henne (och Monsa!) när de gavs. Jag är
också så glad för att jag (och Saga och Elise!) har fyra så
fantastiska individer att brås på genetiskt: farmor & farfar och
momo & monsa.
Momo & Monsa när de var i min ålder (?). Sen Momo & Monsa 1997.
Kommentera! |
Upp igen!
|
Så nöjd i sina nya rosa ridbyxor, strumpor och ridskor och så stolt
för att hon travade, utan att håla i manen!
