Anders jobbade dag och jag hemma med barnen. Jättetrött efter en
allt för sen kväll igår. Har beställt bland annat denna skojiga grej
från min favorit
Fridas Gård:
Ute snöar det trots tö och plaskväder, men när det snart är mars
så är det helt ok. Vår-tö är roligare än höstslask. Den tunga
blötsnön har farit av taket i stora lass till och från under natten,
med brak som låter som en jordbävning. Syrenerna står ostrategiskt
placerade mitt i lavinens väg, och tappar grenar.
På kvällen kom Pejve och kusin Tova över på tacos och
melodifestivalkväll. Skridskor var planerat, men tövädret kändes
inte som det bästa, så lockade dem med plantering av fröer istället.
Det funkade. Etter tacos klädde barnen upp sig i finklänningar och
prinsesskläder och jag fick sminka dem. Sen sminkade Saga mig =)
Favorit under kvällen var Anna Bergendahl, som petats tvåfaldigt ur
Idol och nu fick sin revansch. Att hon är född
NITTIOETT får mig att känna mig gammal. Kvällens rat-bidrag var
det som kallades "skatepunk". Att fixa kläder och hår a là 1995 gör
inte att musiken låter rätt. Kasst.
Under kvällen fick Elise feber igen, 40.1 blev toppnotering. Går
detta aldrig över?
Klockan är kvart i elva och Saga och Tova leker för fullt. Vågar
man hoppas på en sovmorgon imorgon?
Första pelargonen har vaknat ur sitt frö, med en vattendroppe i
pannan.
Syskonkärlek vid lunchbordet.
Kusiner planterar.
Idag blev det bl a massa malva (vit & rosa), rosenskära (rosa),
stockros (vit
& rosa), akleja (2 sorter), klockranka (vit), kivi och lupin (från
dalarna).
Mötte upp med Olle, Pejve och Tina för en lunch, så trevligt! =)
Efter det till kontoret där Ann-Margreth och jag bjöd på
utflyttningsfika för korridoren. Sen tömde vi kontoret på allt löst.
Väntade på att det skulle börja kännas tråkigt att slutligen lämna
det, att spika ännu en spik i kistan för Fena. Men den känslan
infann sig inte. Bara en känsla av lättnad. De få jobb jag vill göra
kan jag lättast göra hemifrån.
Under helgen måste jag tillbaka för
att hämta bokhyllorna, som ju inte går in i mammas bil som vi (som
tur är) fått låna nu när våran bil är sönder. Resten av möblerna
lyckades vi sälja till dem som flyttar in efter oss. Det är tur, för
det finns inte mycket mer plats att lagra grejor på här i
källaren...
Hade planer på afterwork-öl med Pernilla och pusselkväll med
Sara, men var toktrött efter flytten och tuppade av i soffan medan
Anders tömde bilen... Sen kinamat och Lets Dance med familjen.
Tråkigt att Gudrun fick lämna, det ger en anledning färre att titta.
Hon är fantastik, till och med på att dansa. Jag kan inte låta bli
att tänka på henne från förlossningsfilmen vi såg på
profylaxkursen.
Den kvinnan är värd att avguda. Synd att hon inte är kvar i (v)
heller.
Fröerna jag vunnit på
Tradera kom i
brevlådan idag! Två färger stockros, fingerborgsblomma, purpurkätt,
blomsterböna, drakmynta, kapaterklocka, klockranka och några fler
sorter akleja. Så ikväll/natt ska det planteras mera. Har kommit på
att jag ju önskar mig sticklingar i födelsedagspresent med, pelargon
och fuchsia.
Igår ringde Sara, vi pratade länge och det var mysigt. Hon kändes
precis som vanligt, fast ännu ett snäpp klokare. Bästa nyheten i år
är hennes cancer-markörvärde, som nu är nere på 13 (all time low!).
Hon har en omgång till i Linköping kvar, sen klart. Sen ska vi på
avslappningskryssning, vi tre tjejer. Bara softa, prata, bada och
sova. Njuta av livet, kort sagt.
På kvällen upptäckte jag att
lönen kommit in på kontot. Underbart. Det är en fantastisk lycka att
få trivas så bra på jobbet och DESSUTOM få betalt för det. Det känns
klart värt. Om jag däremot skulle jobba med något fantastiskt
tråkigt, då skulle jag nog behöva en lön på bra ånga tiotusenlappar
för att det skulle kännas värt att sälja min tid. Nu får jag en lön
jag är nöjd med, för att göra det jag tycker absolut bäst om,
tillsammans med en massa trevliga arbetskamrater omkring mig. Kan
det vara bättre egentligen?
Imorgon flyttar vi ut från kontoret i Melkerhuset, efter fyra år.
Men jag har knappt varit där under det senaste året. Det känns bara
som ytterligare en sten försvinner. Det ska bli skönt.
Det känns lite som allt är på väg åt rätt håll igen. Jag firade
lönen genom att köpa två folköl på Statoil på vägen hem på kvällen,
samtidigt som snön vräkte ner från himlen. Som jag längtar till att
få sitta en majkväll i trädgården och dra in vårluften!
Äntligen frisk och tillbaka på jobbet! :) Träffade mamma på lunchen
över en smaskig thaitallrik. Mycket att göra på jobbet, men det gick
över förväntan att komma ifatt, och jag var hemma till nio på
kvällen.
Nu är det Elise tur. Igen. Feber, hosta och snuva, precis som jag
har haft. Saga fortfarande vaken när jag kom hem, och vi hjälptes åt
att ta sticklingar på pelargonerna, medan pappa fick titta i fred på
på OS.
Under dagen har febern gett med sig, även snuvan är mycket bättre.
Ännu en dag liggandes, men mestadels i vaket tillstånd, rastlös.
Mycket slösurfande på trädgårds- och odlingsbloggar och jag har
lyckats få ihop en något längre önskelista till 35-årsdagen:
Idag fick vi "ritningarna" från kommunhuset. Eller, de papper som
finns på vårt hus, vill säga. För det var inte mycket - "Den
tunnaste mappen i hela Hallsta!" sa byggnadsinspektören glatt i
telefonen. Och bland de fåtal handritade ritningarna och tunna
kompletterande byggnadsprotokollet fanns inte mycket som
överrensstämmer med huset vi bor i. På ritningarna som slipare
Gustav har lämnat in till kommunen stämmer varken
takstolskonstruktionen eller skorstenens, badrummens eller väggarnas
placering, och fönstrens placering, antal och storlekar är galna. På
första punkten i protokollet har han skrivit att "byggnaden skall
uppföras i trä", vidare står att läsa att fasaden är tänkt att bestå
av träpanel som oljemålas. Alltihopa underskrivet 1950. Huset vi bor
i är i stort sett byggt uteslutande i sten och betong, med rappad
fasad. Man får gissa att Gustav de nästföljande åren fram till den
faktiska byggnationen spenderade mestadelen av sin fritid åt att
smida om sina byggnadsplaner. Och att han missade att upplysa
kommunen om dessa. Med resultatet att ritningarna han från början
lämnat in inte över huvudtaget kan igenkännas med huset som
slutligen blev byggt.
En av de riktigt få fördelarna med att korrekta ritningar ingenstans
finns att finna på vårt hus, är vi inte behöver bekymra oss över en
missad ansökan om bygglov när vi satte in altandörr, eller altan.
En av nackdelarna är att varken vi eller någon annan har en susning
om hur huset är konstruerat, vilket medför lite extra klurigheter
när man funderar på att ta ner kattvindsväggarna. Den kluriga
konstruktionslösningen tog slipare Gustav med sig i graven för tio
år sedan.
Idag har det inte gått många knop. Jag har sovit hela dagen. Näsan
bara rinner, huvudet värker och febern ger inte med sig. Gissar att
det är när man mår så här man ska kurera sig med en whisky, men är
inte upplagd för det.
Läser på Expressen att det är nu man ska beskära sina fruktträd
och bärbuskar. Jo. Det är ju det man är mest sugen på när det är 23
minus, meterhög snö runt träden och bärbuskarna inte ens syns över
snöytan – att skotta sig fram med en sekatör i handen!
Snön är ett givet samtalsämne just nu. Om det än gäller grannar,
förbipasserande, möten i kassakön eller bloggar. Och det är som om
omvärlden har blivit uppdelad i två läger: De som tycker att det
räcker nu och de som tycker att det är precis så här en vinter ska
vara.
Jag är ingen vintermänniska. Vid midsommar börjar det knyta
sig i magen bara av vetskapen om att det har vänt, att dagarna blir
kortare och att är på väg mot höst. Jag avskyr hösten, när allt
vissnar ner och dör. När växter och träd drar sig ner i rotsystemet
och igelkottarna går i dvala och allt lämnar mig ensam att ta mig
igenom kyla och mörker över jord. Och den långa vintern som bara
känns som en oändlig vänteperiod, en paussång i moll.
Men redan vid vintersolståndet dagarna före jul börjar jag se
fram emot de allt ljusare dagarna.
Om det nu absolut måste vara vinter håller jag fullkomligt med om
att det är bättre med en vit vinter än en vinter i plusgrader, där
världen enbart går i olika nyanser av grått.
I mitt drömscenario räcker ett par månader vinter, typ december
till januari. En kort höst, pang - två vintervita månader med
ihållande ett par minusgrader och två decimeter snö. Sen pang -
krokusarna tittar upp i februari och sommaren håller i sig mars till
november. Det skulle vara lagom. Under två månader hinner jag njuta
av skidåkning, glädjas över snökojor och inte hinna tröttna på
skottning och skrapning av bilfönster.
Men all denna snö är fascinerande, det håller jag med om. I
övrigt tycker jag att det räcker nu, och att det vad det gäller
vinter vore trevligt om det var lite mer lagom mycket av allt. Inte
ingen snö alls eller hur mycket som helst.
Idag är förkylningen en faktum, med fortsatt feber, ständigt
rinnande näsa, ihållande huvudvärk och onda bihålor. Barnen är på
kalas och Saga åker sen till Mormor för teaterbesök och
övernattning. När Anders skulle till jobbet tröttnade bilen och står
efter bogsering hemma igen.
Jag har glatt mig åt att så fröer och ställt ordning i källaren
så att det finns gott om plats under lysröret. Tog upp pelargonerna
från vintervilan för omplantering. Om några dagar ska det tas
sticklingar. Fast det är lite för tidigt tog jag upp några av
dahliaknöarna från vintersömnen och satte i jord. De hade små
groddar och blir säkert glada över näring.
Vaknade med feber igen, med snuva och huvudvärk. Vädret varnade för
snökaos och vi åkte mot Stockholm med två och en halv timma på oss,
för en resa som brukar ta en timma.
Dop i Sundbybergs Kyrka.
Tyvärr hade Dennis släkt i Norrköping snöat inne, då de inte ens kom
ut med bilen på den enskilda vägen. Monsa och Gun valde att inte åka
pga vädret och farmor & farfar stannade hemma. Så fin kyrka och
dopceremonin var både vacker och avslappnad, med fina texter, vacker
musik och en jättebra präst. Och så dagens huvudperson Oskar, som
var så nöjd under hela tiden.
Efteråt bjöds på trevlig och god lunch, fika och tårta hemma hos
Sofia & Dennis. Så trevligt att träffa Dennis syskon och Veronica
igen!
Vägen hem var ett rent helvete, med uppblåsta snödrivor och massa
snörök. Och förstås bussar och bilister som inte kan låta bli att
göra livsfarliga omkörningar. Resan tog två timmar.
På kvällen hade vi båda feber, Elise somnade till de sista
låtarna i Melodifestivalen medan Saga höll sig vaken länge, tack
vare sina tupplurar till och från huvudstaden.
Så här tyckte barnen om låtarna i kvällens delfinal av
Melodifestivalen:
1. Alcazar Headlines: Rätt så bra, men inte så.
2. Johannes Bah Kuhnke Tonight: Bra, jättebra.
3. Elin Lanto Doctor Doctor: Inget bra (E), Bra! (S)
4. Erik Linder Hur kan jag tro på kärlek: Jättejättebra! (S),
Bra, bara (E).
5. Getty Domein Yeba: Jättejättejättejättebra!
6. Timoteij Kom: Bäst av alla!
7.Darin You're Out Of My Life: Bra (S)
8. Crucified Barbara Heaven Or Hell: Bra, jag tycker alla är
bra! (S)
Sagas fastevärde på sockret var 3.3 mmol/l. Lugnt alltså. Men jag
ringde ändå familjeläkaren och fick tid nästa vecka för några prover
på Saga.
Jag vaknade krasslig och det känns som en förkylning är
på väg. En grad höjd temp, men det känns.
Idag har arkitekt varit här och tittat på möjligheten att öppna
upp övervåningen för att få in tre sovrum. Intressant och spännande
med proffsidéer. Samtidigt blev det fler frågor hängande i luften
när han gick än det var innan. När vi tittade på planlösningen på
papper över en fika såg han hoppfull ut, och såg många lösningar.
För att sedan när han kom upp och och såg byggkonstruk-
tionen på övervåningen "live" bli konfunderad. Under 30 års
erfarenhet som arkitekt hade han aldrig sett liknande byggnation och
började fundera på om det verkligen gick att ta bort väggarna till
kattvinden...
Nu ska vi börja med att se efter hur mycket i ritningsväg som
finns hos kommunen. Och ta bort lite av taket i vinden för att se om
vi kan se hur takstolarna vilar. Och gå vidare därifrån.
Denna bukett av underbara rosa dubbla tulpanermed två bäbisar på
varje skälk, fick Vd:n Britt igår på festen. Har luskat rätt
på att de heter
Angelique och såna ska få flytta in i vår trädgård i höst.
Vackrare tulpaner får man leta efter
(se
denna rabatt!).
Imorse kom jag knappt ut genom ytterdörren. Är obeskrivligt trött på
all snö!
När jag knappt var vaken ringde min närmaste chef och kollade om jag
ville åka med henne till jobbet. =) Sen pep telefonen av grattis på
namnsdagen-sms från pappa. =) En mycket bra start på dagen. Sen
droppade gratulationerna in under dagen och jag blev pinsamt påmind
om hur dålig jag själv är på att minnas namnsdagar.
Stressig dag
på jobbet, hela tidningen skulle vara på tryckeriet till klockan
fyra, mot normala klockan åtta. På lunchen frågade Tina om jag ville
med ut och äta, och bjöd på Hong Kong. Så jättetrevligt att hinna få
en timma att träffa bara henne och prata. Och skönt att få en paus
och komma iväg från jobbet för en stund.
Sedan igår har hela redaktionen bubblat av förberedelser för den
stora kund-kvällen med 120 anmälda gäster. Det har städats, piffats,
handlats grejor, fixats tipsfrågor och laddats för riktig
feststämning bland alla ca 25 anställda. Vi var klara nästan i tid
med tidningen och sen drog festen igång med mingel, italiensk buffé,
bar, tipspromenad, godis, trubadur och senare karaoke. Kvällen var supertrevlig
och alla var så nöjda. En välordnad och städad fest, med undantag
för den stackars kunden som kräktes över bardisken redan vid halv
sju (!). Jag träffade flera tidigare kunder och både
bröllopsfotografen och
fotografen
som fotade Sagamagen och -bäbisen, och trivdes som fisken i
vattnet, trots att man är rätt sliten efter spänningen med att
få allt klart med veckans tidning. Strax före tio kändes
det ok att bege sig hemåt och jag fick samåka hem också. =)
Väl hemma vaknade Anders och vi hann träffas lite innan läggdags.
Hittade också mina örhängen! Som jag letade efter igårkväll. Att jag
inte tänkte på att titta där... (se nedan.)
Imorgon är jag hembjuden till jobbkompis för att fira hennes
födelsedag. Hoppas så att kunna komma. Lyxproblemet är att Anders
också är bjuden på fest – och har lust att gå. På något sätt känns
det som hans tur att göra något trevligt och komma ut, han behöver
det så väl.
Sara har fått komma hem från sjukhuset och känns som om kommit en
bra bit på väg tillbaka till sitt forna jag, även om det ska ta tid.
Det är en stor klump som försvunnit från min mage.
Saga har varit så törstig senaste dagarna. Jag förstår ju att
feber gör att man dricker mycket, men när en fyraåring vaknar på
morgonen av att hon är törstig ringer det ändå en varningsklocka.
Speciellt med Tuss diabetes i bagaget. Under dagen tog Anders
sockervärdet med en av de två kvarvarande stickorna efter Tuss. Hon
hade 8,6 mmol/l, vilket jag tycker låter väl högt. Men
diabetessjuk-sköterska här hemma är inte alarmerande oroad, så jag
försöker ta det med ro tills han får ta ett fastevärde, imorgon
bitti. Lite bekymrad över om det är hans ständiga lugn eller hans
medicinska kunskap som ligger till grund för hans lugn, så
troligtvis ringer jag hur som helst familjeläkaren imorgon.
Gick från jobbet vid halv tio på kvällen. Vid utcheckningen från
parkeringen ville automaten inte ta kortet, och jag fick skramla
fram de sista slantarna i kontanter. För att vid passagen ut
upptäcka att bommen var uppfälld och det bara var att åka ut...
Hemma sov alla och jag skulle leta rätt på passande kläder att ha på
kundfesten på jobbet imorgon kväll, hinna tvätta, duscha och hänga
tvätten på element för snabbtorkning. Och leta smycken att ha...
Igår städade jag igenom glasburken med mina halsband, örhängen och
hårband. Visste att det jag letade efter skulle finnas där, i burken
i toalettskåpet. Och för sjuttioelfte gången hittade jag burken
bland barnens gömmor, och utan just de grejor jag letade efter i.
Det enda, absolut enda, som står på min önskelista till min
trettiofemårsdag är ett låsbart smyckeskrin.
Inatt vaknade Saga med feber. Het som en kamin kröp hon ner, nära
intill, och frös. På morgonen visade sig även Elise ha feber, snuva
och hosta. Anders vab:ade förmiddag och jag eftermiddag.
En hel eftermiddag hemma, som jag inte räknat med. Lekte lite med
barnen, som inte visade sig vara så trötta trots feber. Sedan röjde
jag lådor och pappers-
högar. Samlade ihop alla Tuss veterinärpapper i
en hög för att lägga undan, tillsammans med mer av hans saker. Ett
slags avslut. Ljuset brinner vid hans urna än, men inte varje kväll.
Han fattas mig, enormt. Samtidigt lättade allt runt en månad efter.
För att jag vet att han hur som helst inte skulle ha levt nu, att
han hur som helst varit död idag, även om inte jag fattat ett
beslut. Och då känns det lättare, på något konstigt sätt. Men det är
fortfarande lika tomt, och jag har inte haft lusten att lära känna
ny katt som får flytta in. Men det kommer, med tiden.
Bokslut. Veterinärkvitton och journaler från Tuss sista 17 månader.
Bokformat i löspapperssystem.
Efter gårdagens plusväder slog kölden till igen och gav vita
gnistrande snökristaller på allt utomhus. Åter har vi ludna
silvervita syrenträd utanför fönstret och våren känns ljusår bort.
Men på fönsterbrädan har vi körsbärsblom och första spruckna fröet
av en pensé.
Det finns hopp, trots 10 minusgrader, OS på alla medier och långt
till helg.
Förra året tittade första krokusknoppen upp
den 20 mars.
Den 24
april var körbärsblommen sprickfärdiga. Idag är det fyrtio dagar
till den 20 mars och sextiofem dagar till den 24 april och jag
njuter blommningen på fönsterbrädan medan jag hoppas att tiden går fort.
Som jag avskyr denna årstid, som bara suger musten ur mig och kräver
så mycket kraft för att få allt att överleva.
Barnen vaknade tidigt och vi fick en härlig dag tillsammans med
Monsa och Gun. Anders vaknade med feber igen, efter två dagar
feberfri, och var hängig och trött. Fick en rejäl lunch på raggmunk
innan vi vände hemåt igen.
Direkt när vi kom hem åkte Saga och jag
till stallet för en tur med Fajer innan det blev mörkt. Och det var
bedövande vackert i skymningen, med vit dimma som bäddade in
landskapet medan solen gick ned.
Pratade med Sara på kvällen. Hon har varit hemma under helgen och
gosat med katterna. Vi pratade länge, och hade roligt igen. Det
känns skönt.
Hela familjen åkte till Finspång för att hälsa på min morfar Monsa &
hans Gun. När vi kom fram blev vi bjudna på jättemusig laxpudding
och sen bar det av till äventyrsbadet på
Grosvald Arena tillsammans med Monsa. Elise och jag åkte en
massa i rutschkanorna, till slut vågade hon även åka den svarta
kanan, med blinkande ljus i, och var så stolt. Monsa hoppade över
kanan denna gång, med omtanke om höften. Saga var helnöjd med att
leka i barnbassängen och simma runt i bubbelpoolen.
På kvällen kom
Gun tillbaka efter barnkalas hon barnbarnsbarn, barnen lekte tills
de blev för trötta, vi åt räkor och hade en mycket trevlig kväll.
På jobbet började dagen med massage! Skrev upp mig på en tid igår
och det var sååå skönt! Har inte vågat mig på det sedan sommaren
2007, då jag blev superförkyld dagen efter. Så nu får vi se. Var
helt mosig efteråt... Men helt avslappnad och öm i rygg och axlar.
När jag kom hem från jobbet somnade jag helt utslagen. Och nu på
kvällen är kroppen fortfarande helt matt.
Saga, på väg hem från dagis. Min solstråle.
Sen eftermiddag ringde Sara och var så ledsen för att jag inte
kommit idag, så tog en sväng in på kvällen. Det var trevligt, hon
blev lugn, och nära den gamla vanliga Sara. Jag var på bättre humör
när jag gick därifrån.
Imorgon är det besök i Finspång, hos Monsa och Gun! Speciellt
Elise har längtat otroligt, och gjort en överraskning som hon slagit
in i paket. Är lite orolig över att lämna Snosan ensam hemma. Jag
tror att hon saknar Tuss, trots allt. Hon skriker om nätterna och är
övergosig när vi är hemma. Måste komma iväg och titta på katt. Tänk
så konstigt, det skulle ju bli så bra för henne att vara ensamkatt.
Elise
vill fortfarande att jag ska sy en slöja åt henne, så att hon kan
vara lika som sin kompis. Hon har också koll på hur den ska
sys.
Jag frågade om hon visste varför man bär slöja. "För att man
är muslim." "Om dom är muslimer, vad är du då?" frågade jag.
"Vegetarian?"
Det är ju så självklart; hon tar ju vegetariska maten tillsammans
med muslimerna i skolmatsalen. Och vet att hon inte gör det för att
hon är muslim, utan för att hon är vegetarian.
...lär jag aldrig få någon. Men sedan den första februari är jag med
i a-kassan. Äntligen. Så nu faller jag åtminstone inte lika fort och
landar inte lika hårt, om jag skulle bli utan ett jobb efter detta
vikariat.
Jobbade till nio. På kvällen var det Företagsrocken på Pluto, där
arbetskamrater spelar med BandEtt. Lovat att gå, men var inte på
humör när det väl blev dags och åkte hem istället.
Hoppade över lunchen idag för att ta en timma till Sara klockan fyra
på besökstiden. Hon hade en dålig dag. Det blev ett kort men
intensivt besök, när jag under kramade, höll hand, tröstade, peppade
och försökte få henne att tänka framåt. Inget hjälper, hon hör inte.
Korta stunder lös den vanliga Sara igenom, men böts snart ut igen.
När jag var tvungen att åka tillbaka till jobbet föll hon ihop
längst väggen och grät igen. När jag passerade dörren ut brast allt,
och jag grät som ett barn.
Lyssnar mycket på Jumper och Natural Born Killers-soundtracket.
Musik som Sara och jag lyssnat, festat och haft roligt till, och jag
kan höra henne sjunga till. Är så otroligt, otroligt rädd att hon
inte ska komma tillbaka.
Ska det vara så här nu, resten av livet? Att man längs vägen
förlorar sånt man tycker så mycket om? Och får titta tillbaka och
sakna? Jag vill inte byta ut några människor eller djur alls i mitt
liv just nu. Jag är precis så nöjd som man bara kan vara med släkt,
vänner och husdjur jag har omkring mig. Vill inte att något alls av
det ska förändras, någonsin.
Vill att det ska bli vår, att allt ska börja leva igen.
Kvällsmacka i köket. Pappa frågar Elise hur det var på
badhuset med skolan idag och hur det går med simningen.
–
Bra, jag står först på listan över dem som kan simma!
(Vad är det för lista? /mammas tanke)
– Men du är väl försiktig när du är på djupa, man kan ju bli trött?
– Jo det är jag. Men jag kan flyta. (E har övat flytning med Momo)
– Som en kork?
– Ja!
Då flikar Saga ivrigt in:
– Som en resväska?! Jag har sett att resväskor kan flyta!
Anna och flickorna kom över efter jobbet. Vi åt spagetti &
färssås och medan barnen lekte klippte Anna mig. Så nu är allt
slitet borta! Har inte klippt mig sedan hon gjorde det senast, och
då satt jag på en pall i solen på trädgårdsgången.
På kvällen tog jag tag i Fenas ekonomi, äntligen. Stackars Anders
låg kravlig bredvid i soffan och fick lyssna på alla utbrott över
hur tråååkigt det är med ekonomi. Men att spara 1.500 kronor per
månad genom att svära över bokföringen en halvtimma är helt ok.
Dessutom är det inte försvarbart att låta proffs att sköta det när
jag inte räknar med att ta in så mycket jobb. Förutom att fixa
momsdeklarationen på egen hand (första gången på sex år!) fick jag
också de sista räkningarna betalade, en massa mail skickade och ett
jobb gjort. Sånt är en bra huvudkudde.
Gos-Snos i kvällssoffan.
Ringde Sara på eftermiddagen idag men gick knappt att prata med
henne, hon yrade och var så ledsen. Läkaren har satt in ny medicin.
Maria besökte idag, jag måste hinna upp imorgon. Livet känns
uppochned och jag saknar min vanliga Sara.
Under dessa två och ett halvt år som hon varit
sjuk så är det här det tveklöst jobbigaste. När hon var fysiskt sjuk
fanns hon alltid där att prata med, och även om jag var maktlös hade
sjukvården hade en handbok att gå efter för cancer-patienter. Just
nu finns inte Sara som jag känner henne, och sjukvården står
handfallen och trevar i blindo med psykmediciner, i hoppet om att
det ska vända av sig självt. Och inget, inget jag kan göra hjälper
henne.
Aldrig har jag varit så tacksam över att ha ett jobb som under de
första sex veckor av detta år. Hur skulle jag må om jag inte haft
jobbet att försvinna till? Trivs så jättebra, med arbetet och alla
trevliga arbetskamrater. Det betyder så mycket att få ha annat att
ha tankarna på annat också.
Stressig morgon. Somnade sent igår och blev sena upp. Förra veckan
kom jag sent till stormötet på måndagen, och ville absolut inte göra
det idag med. Hade dessutom spenderat sista timman innan jag somnade
åt att gå igenom tidningen, så ville verkligen vara där på
genomgången av den.
Anders sjuk och jag fick för bråttom. Det blev
en sån där morgon som man bara inte vill ha. Fick ordning på barnen
och mig själv, men till sist för lite tid kvar, så fick lämna åt
Anders att ta dem till skolan, medan jag stressade in till Västerås.
Maria och jag har mycket kontakt med varandra, och det är så
skönt att ha någon att dela oron och sorgen över Saras mående med.
Någon som är lika delaktig och som saknar lika mycket som jag. Vi
har börjat dela upp besöken mellan oss, för att sprida ut på tiderna
vi kan vara hos henne och för att avlasta varandra. Det blir för
mycket att åka dit varje dag, man behöver en dag i mellan för att få
tänka på annat, få finnas för allt annat runt om i livet. Pratar
också med Saras pappa och hans sambo, för att samordna.
I söndags var hon piggare under timmarna jag var där, för att
sedan ringa på kvällen och må jättedåligt igen. Lyssnar, pratar,
försöker trösta och lugna, men det hjälper bara för en kort stund.
Sen börjar vi om.
Åkte upp efter jobbet idag, och hon var piggare för stunden.
Bitvis lös den gamla vanliga Sara igenom, och vi var precis som
vanligt. Vi lade lite pussel. När hennes far kom åkte jag hem, glad
över att ha stunder med Sara precis som hon brukar vara.
Anders däckad i feber hemma, utan koll på vad barnen sysslar med.
Hela huset är uppochned och efter att ha handlat och fått i barnen
mat storstädar jag till midnatt. Skönt att lägga kraft på annat och
låta tankarna snurra.
Under kvällen ringer Sara igen, på botten. Inget jag säger kan
trösta. Jag lider så med henne, om jag ändå kunde ta hälften av
hennes ångest, för att hon ska få må bättre. Varför ska hon behöva
genomlida så mycket? Räcker det inte med allt helvete hon redan har
fått gå igenom? Hur mycket ska en människa behöva kämpa? Varför kan
hon inte bara få må bra nu när cancerbehandlingen gått så bra?
Någonstans hoppas man att det ska finnas en högre form av
rättvisa, när inte den mänskliga rättvisan når ända fram. Att
människor som utför fruktansvärda, bestialiska våldshandlingar utan
att bli dömda på något sätt ska straffas av en högre makt. När inte
det mänskliga rättsystem lyckats utmäta ett rättvist straff så
jämnar det ändå alltid ut sig i slutändan. Samma makt som också ska
se till att alla hemskheter inte ska drabba en och samma människa.
Som ska se till att en människa som går igenom en omänsklig prövning
ska få något gott tillbaka, istället för än mer elände. Att det
någonstans ska finnas en övermänsklig rättvisa, som ser till att
allt blir bra i slutändan.
En del i att bli vuxen tror jag är att vakna upp en morgon och
inse att den övre makten inte finns. Att det inte jämnar ut sig
någonstans. Att livet är fyllt till bredden av orättvisor som aldrig
kan rättfärdigas eller förklaras.
Varför skulle annars en av världens snällaste, mest omtänksamma
och glada människor behöva lida alla helvetes kval, gång på gång?
En helt underbar förmiddag. Jag har försökt att njuta av vintern och
all snö, tillsammans med överlyckliga barn. Men faktum kvarstår, det
bästa med februari är att det snart är mars och sen vår. Ljuset ute
påminner om att det faktiskt kommer en vår igen.
Så idag har vi
byggt snökoja och skottat en gång ner till garaget för att skotta
bort all snö som legat mot dörrarna. På balkongen ligger snön nästan
upp till räcket. Altantaket är jag tacksam för att Anders var så
noga med sätta täta bärande tvärslån. Jag undrar så var allt ska ta
vägen när snön smälter...
Att bygga snökoja är otroligt roligt. Och inne i kojan luktar det
snö, precis som det gjorde när jag var liten.
Anders ligger med feber, på sin lediga helg. Har med största
sannolikhet samma förkylning som jag hade, eftersom han har
återkommande feber, är dålig på förmiddagarna och pigg på
eftermiddagarna.
Efter söndagslunchen planterade Saga och jag fröer -- äntligen!
Massor av rosa pensé, lite lavendel och lite prydnadsgräs. Enbart
egna fröer, så blir spännande att se vad som händer med dem.
Har pratat med Sara och ska och hälsa på ikväll, med en kruka
vårkrokusar, lite duschkräm, juice och äpplen.
Sovmorgon, en härlig sovmorgon. Sen får Anders rusa iväg med Elise
till Lex kalas på Busborgen. Jag och Saga tar pulkan och går och
handlar hö och mat åt svinen och delar på en pizza på pizzerian. Har
jättemysigt, njuter av lugnet, av stunden, av att bara vara vi. Saga
strålar, och äter jättebra. Sen går vi till macken och köper en
liten chokladkaka för att det är lördag.
Sara har flyttats till
rätt avdelning på sjukhuset och allt känns lite mindre kaotiskt. Nu
får hon ha mobiltelefon och längre besökstider. Medicineringen har
börjat ge verkan och på kvällen ringer hon upp och låter ett litet
steg mer som vanligt. Min mage känns lugnare och hoppet högre.
På kvällen kommer Emma och Alva, Jamie, Marie och Nick för att
fira in starten på Melodifestivalen med oss. Elise har tagit på sig
finklänningen och Saga har noga valt ut linne och kjol själv. Alva
har laddat länge och är så fin med klänning och hårband. Jag sminkar
Elise, Emma och Saga och sätter upp hår. Saga sminkar mig och alla
får glitterspray i håret. Jamie är så lugn, glad och go, han har
blivit så stor nu, med tre tänder och står själv, med stöd.
En helmysig kväll och bägge barnen somnar gott i soffan innan
gästerna hunnit gå hem.
Sara är dålig. Jag har aldrig sett en människa må så psykiskt
dåligt. Jobbigt att inte kunna hjälpa, irriterad på sjuksystrar som
alla säger olika och läkare som inte går att nå. Satt med Sara i
fyra timmar, hade kunnat vara kvar hela natten utan att kunna
hjälpa. Grät ut när jag kommit utanför dörrarna, vill inte gråta när
hon ser.
Inte upplagd för afterwork efter sjukhuset. Samtidigt
behövde jag så väl komma ut och träffa glada människor och tänka på
annat. Bowling och afterwork inbokat sedan flera veckor tillbaka.
Efter avhopp blev bowlingen inställd, men mat på Harrys. Jag fick
komma till Pernilla och låna dusch, deo, parfym och hårtork =) Och
fick en cider till.
Kvällen blev heltrevlig, och lagom att åka hem med 22.30-bussen.
Hemma pratade syster och jag i telefonen i en och en halv timma,
medan vi drack vin.
En månad sedan Tuss dog, och ljuset brann vid hans urna. Han
skulle inte gillar denna vinter, med mer snö än på 20 år.
Lör 6/2
Elise
vill fortfarande att jag ska sy en slöja åt henne, så att hon kan
vara lika som sin kompis. Hon har också koll på hur den ska
sys.
