FEBRUARI 2008
Studera! Och systertid! Lördag 16 februari
Västerås Melodifestivalen Fredag 15 februari
Alla hjärtans Torsdag 14 februari
Fågelvinge, lång mening & hus Onsdag 13 februari
Om vad man har på sig Tisdag 12 februari
Finslip Måndag 11 februari
Grisar Söndag 10 februari
The Cure på Hovet Lördag 9 februari
Varning för långt men viktigt inlägg Fredag 8 februari

Lördag 16 februari

Efteråt gick jag och syster och drack några öl på Kickis medan vi pratade en massa och tittade på Melodifestivalen. Värdefullt att få några timmar ensam med syster över några glas. Det var länge sedan, känns det som. Ändå halkar vi inte iväg från varandra. Vi har bara ännu mer att prata om när vi träffas. Och jag är så glad att den tiden som längtat efter sedan Elise föddes har kommit ─ då jag kan lägga även barnmat och sömn till våra samtalsämnen! haha

Hoppas så att Elise och Saga kommer varandra lika nära och får ha lika roligt ihop.

Kommentera!  |  Upp igen!

Fredag 15 februari

Så dagen började inte alls något bra. Den fortsatte om möjligt ännu sämre, då jag letade mig fullkomligt galen efter nyklarna, medan barnen stod färdigpåklädda på hallgolvet. De blev allt svettigare och jag allt mer uppgiven och bedrövad. Det visade sig även här vara min kära man som drivit mig halvt till vansinne. Han hade lånat mina nyklar och lagt tillbaka dem i fel jacka.

Vi kom iväg till dagis och jobb till slut.

Och om dagen började pissigt slutade den desto bättre: med platser på genrepet till Melodifestivalens deltävling i ABB Arena! (Fick biljetterna av en kund, ingen har så bra kunder som just jag!)

Det blev en jättetrevlig kväll och vi sprang på flera vi kände. Det var fantastiskt att se hela maskineriet runt ett så stort arrangemang. Christian Luuk var verkligen professionell och det bästa uppträdandet var vi överens om att Sanna Nielsen stod för. Efteråt tog vi gratisbuss till Gryta där vi tog en nattfika hos F&K innan vi tog bilen hem. Barnen sov hos Momo & Bobo.

Det är såna här dagar som man är lite extra stolt att vara västeråsare (jag blir aldrig någon hallsting ;) ). Det känns roligt att visa upp vår stad och slå sig för bröstet. Melodifestivalen ger pr värd miljoner och är ett härligt jippo för oss kommuninvånare, vare sig man normalt är ett melodifestivalfan eller inte. Men Västerås Tidning ska så klart klanta till det. I lördagens upplaga har man rubriken "Hamnar verkligen Västerås på kartan?". För att bevisa att vår stad inte blir med känd av att få vara värdstad åt jippot ställer man följande fråga till fem av stadens politiker: "Vet du var deltävling nummer två i Melodifestivalen ägde rum förra året?" Så klart minns ingen. Men det är ju helt ointressant. Hade man istället frågat politikerna om de vet var Göteborg (där delfinal 2 gick 2007) ligger, så hade man fått fram sitt 'bevis' på att arrangemanget visst sätter staden på kartan...

Jag är i alla fall stolt att visa upp vår stad och är övertygad på att färgklicken på kartan lyser starkare efter ett sånt här lyckat arrangemang.

Våra stolar :) och vi på dem :)

Alla band på scen.

Vi igen :)

Kommentera!  |  Upp igen!

Torsdag 14 februari

Saga ville bestämt ha sin gråa kjol och kofta och det gick ju bra, eftersom jag misstänkt det valet och tvättat dem i tid. Hon ville däremot inte ha något i håret, men finskorna åkte med.

Min dag blev rörig. Har så mycket jobb nu att jag varken vet upp eller ner. Det behövs organisation för att hålla koll på allt och inte missa viktiga deadlines. Bara jag får lite bättre disciplin på att fakturera så ska det nog bli ordning på det här.

På stan var det full schlageryra! Musik, sång, dans och ballonger. Härligt när city lever upp så här! Inget externcentrum kan någonsin jämföra sig med detta. Jag använde rabattkuponger och köpte några nyttopaket, till barnen och Anders. Fast att jag egentligen är emot kommersialiseringen av Alla hjärtans dag. Dagen ska vara till att visa uppskattning för de människor man tycker mycket om och håller av. Inte till att köpa en massa prylar. Kort är roligt dock! (Men upptäckte i år igen att det minsann inte blir billigare att pyssla ihop sina egna framför att köpa färdiga.)

Hemma hade Elise och Saga fått jättegulliga Alla hjärtans dag-kort från Momo & Bobo. Barnen (och A) fick paketen och mamma fick supergulligt kort som pappa och barnen gjort! Sen bakade vi pizza, tände ljus och mös.

Senare kom farmor & farfar förbi på en snabbvisit. Barnen fick jättesöta hjärtepaket och familjen choklad!

Korten vi skickade till de närmaste verkar kommit fram som de ska i tid också. Momo och Bobo hörde av sig och på kvällen ringde även Monsa. Han berättade också att Gun fått barnbarnsbarn. Vi är så glada för hennes skull!!

Alla hjärtans dag avslutar jag med att jobba, medan resten av familjen slumrar gott.

Kommentera!  |  Upp igen!

Onsdag 13 februari

Det visade sig vara en bit av en fågelvinge. Min mage nästan vände ut och in på sig. Så fick katten gå en sväng ut till, medan vi fick försöka äta klart...

Tänka sig, att min gammelkisse som är inne på sitt artonde år och fjärde liv fortfarande är i trim att knipsa en fågel när hunger suger i! Stolt matte!

Nu är det snart ett år sedan han blev dålig i diabetes. Det har satt sina spår. Inte något på Tuss, inte som syns iallafall. Men jag är ännu mer orolig för honom. Och jag passerar hon aldrig utan att stanna och klappa eller pussa honom. Lillkissan hänger som vanligt mest på. Men hon får sin dos av extragos hon också.

Igår sa Saga sin längsta (?) mening hittills: "Gaga itta hä bevi mamma min!". (Saga sitta här bredvid mamma min!)

Imorgon ska vi på vår nionde husvisning. Vi börjar komma till rätta med vad för slags hus vi vill bo i framtiden. Eller, det är inte riktigt sanningsenligt, för egentligen vill vi ju bo i ett gammal fint trähus med brutet tak, knarrande golv och själ inbyggd i grundstommen. Men ett sånt hus är inte rimligt att ens gå och drömma om. Ett sånt hus har inte så många råd att köpa i en medelstor stad. Men vi vet ungefär vilken planering vi kan tänka oss på något av de massproduce-rade själslösa 70-talshusen. Vi vet vad vi letar efter mer.

Man kan väl säga att det blir till att välja mellan ett fint hus med knarrande trägolv eller ett bra barnvänligt läge. Det blir nog bra till slut. Vi har ju inte någon brådska härifrån direkt. Vi kommer aldrig att bo i ett så här fint hus igen.

Kommentera!  |  Upp igen!

Tisdag 12 februari

Hon satte på sig tröjan och kjolen utan några klagomål. När hon sedan kom till mjukbyxorna slog det tvärslint. Hon skulle ABSOLUT inte ha på sig NÅGONTING annat än strumpbyxor eller leggings under kjolen. De där byxorna blev det ju inget fint alls att ha med kjolen över. Och den MÅSTE hon ju ha. Jag försökte lugnt förklara att allt annat låg i tvätten, och att dessa ju va nästan som ett par leggings, de var ju bara lite lätt utsvängda nedtill, det var ju det enda som skiljde. Men det var just det som inte funkade alls.

Elise blev VRÅLARG. Hon gallskrek. Hon lade sig ned på golvet och sparkade och slogs. Hon slängde allt hon kom åt omkring sig. Hon bar sig åt precis så där som man hoppas att sitt eget barn aldrig ska göra (iallafall inte i närheten av någon annan ens dess föräldrar).

Jag försöker prata lugnt och sansat med henne och förklara att det är inget att diskutera, hon måste ha byxorna på sig. Att hon ju kommer att ha dem på sig till slut hur som helst, det är hon som väljer om hon vill ta ett bråk före eller inte. Men jag får inte ner henne på jorden igen och det är omöjligt att få på henne kläder och ytterkläder för att komma iväg till dagis i tid. Till slut är det även omöjligt att hålla sig lugn och sansad och hon åker upp på sitt rum under buller och bång. Där hon fortsätter skrika, banka och slåss. Tills hon somnar alldeles utmattad...

Jag ringer till dagis och berättar om vår morgonincident och meddelar att vi kommer lite senare än vanligt.

Efter en timma väcker jag henne. Vi pratar. Hon säger att hon blev rädd när jag skrek (!!). Jag säger att jag till slut blir så arg på att hon varken lyssnar eller slutar skrika, till slut blir jag också så arg att jag skriker åt henne och skickar upp henne på sitt rum för att tänka efter. Man får inte bete sig hur som helst. Vi ber varandra om ursäkt och talar om att vi ju faktiskt älskar varandra ändå.

Jag blir så rädd när hon blev så arg. Så har hon inte blivit förut, även om hon ju tycker mycket, vill vara med och bestämma och ofta blir (hanterbart) arg. Men så arg... Och så blir jag ÄNNU mer bergsäker på att inte ge med mig, fast det ju egentligen inte spelar så stor roll vad hon har på sig. Det är mer SAKEN, att hon inte ska få skrika sig till det. Jag minns att jag också hade åsikter om mina kläder som liten. Men inte när jag var SÅ liten väl? Och det är SÅ viktigt vad hon har på sig inför de andra på dagis. Var ska det här sluta?

När hon kommer hem från dagis är det ok igen. Hon är jätteglad och vill ha samma kläder imorgon igen (!!). Hon skiner som en sol och vi åker till Bokhandeln och handlar pyssel för att göra kort till alla hjärtans dag. I bilen säger jag att jag tycker det är jättetråkigt när vi blir så arga på varandra. "Ja", säger Elise, "det skär i ditt hjärta då". Ja, säger jag. Det gör det.

 Kommentera!  |  Upp igen!

Måndag 11 februari

Det är lustigt att höra hur annorlunda hennes och Elises språk är vid ungefär samma ålder. De använder ofta helt olika ord. Elise sa minge om välling, Saga säger lelle. Elise sa Es om sig själv, Saga kallar henne Lit.

Hon säger 'Gaga öra int' (Saga göra fint), Gaga åka hem, Gaga äta, ungri (hungrig), mamma min, äckar dig (älskar dig). Favoriter är aan (banan), äckeöd (knäckebröd), teve tittar (ja... hmm hur blev det så här?), om (=tycker om) och Stoppe (Christoffer).

Medan Elise gick loss direkt med hela ord och fulla meningar börjar Saga lite försiktigare, med kortare varianter, för att sedan finslipa. Och det är ju ett
under att hon över huvudtaget pratar, med en storasyster som så gärna pratar för henne.

 Kommentera!  |  Upp igen!

Söndag 10 februari

Idag mötte jag en slakttransport i rondellen och kunde inte undgå att se två svin innanför. Trynena bitandes på gallren i nätfönstren och öronen hängande för ögonen.

Det är så onödigt. Att dessa djur ska födas upp och slaktas för att människor ska äta något som vi klarar oss lika bra utan. När det finns så mycket minst lika god alternativ mat, som inte innebär lidande och död för andra kännande varelser. Jag blir arg och upprörd, och nedstämd. Som varje gång jag ser dessa hemska lastbilar. Arg på folk som äter köttet, upprörd över att det är så tyst i debatten om köttets vara eller ickevara och nedstämd för djurens lidande och människornas kalla syniska beteende där djur får födas upp, transporteras och slaktas på det sätt som ter sig mest ekonomiskt lönsamt, istället för minst plågsamt. Att man inte ens har vett att sköta djuren väl och ge dem ett värdigt slut när man tar deras kött för att äta.

Av de drygt 3 000 000 grisar som varje år dödas i Sverige får endast en procent se dagsljus under sin sex månaders långa livstid. Det är de grisar som föds upp för KRAV-märkt produktion. De övriga 99 procenten av de tre miljoner djuren lever sina korta liv inom hus. Enligt Jordbruksverkets siffror skadades 14 458 grisar på väg till slakt förra året. Och det är bara de anmälda fallen. Utöver dessa skadade dog nästan 600 djur under transporterna till Swedish Meats slakterier.

Sånt gör mig förbannad. Och det gör mig förbannad att människor som äter kött ber mig förklara varför jag är vegetarian. Det logiska borde vara att de själva försvarar varför de väljer att stödja en sådan rutten industri som slaktindustrin.

Två lyckliga grisar, som åtminstone
just här får ha möjlighet till naturligt
beteende.

 Kommentera!  |  Upp igen!

Lördag 9 februari

Vi hade planerat att ta tåget dit, hälsa på mitt gudbarn Emil och Sofia & Dennis, sedan gå på konserten och efter det försöka hinna med sista tåget hem. Emil blev sjuk (stackars) och vi beslutade till slut att välja bilen istället, eftersom vi insåg at vi skulle vara tvungna att missa sista 45 minuterarna av konserten för att hinna med tåget.

Sagt och gjort. Vi lämnar barnen hos farmor & farfar, där även faster T och Kusin Tova är. Det blir full fart direkt och vi fikar. Vi blir kvar lite extra länge eftersom vi nu inte har bråttom att träffa Emil. Har det jättetrevligt och hinner träffa Anita & Leif länge.

I Västerås plockar vi sedan upp P & E, som knäcker första ölen strax utanför stadsgränsen. Jag kör upp och Anders har lovat att köra hem. När vi kommer fram är klockan strax efter fyra och vi parkerar bilen ett kvarter bort från Globen, öppnar öl och cider och skruvar på The Cure på stereon. E tänder rökelse och vi tar bort nackkuddarna på framsätena. Förfest med kvalitet!

A (nykter), E och P på förfest i Skoda Octavia.

Strax före insläpp promenerar vi mot Globen och jag hittar 700 (!!) kronor på backen, mitt framför mina fötter! Lyckan är fullkomlig - dessa pengar kunde inte komma mer rätt =)

E dricker upp den sista ölen utanför och jag gömmer undan min kamera för att få med den in. Väl inne blir det köande till toaletterna innan vi kommer ifrån varandra och P & E hamnar för sig och jag & A för oss själva. Vi intar våra platser på golvet, bland de främsta raderna vid scenen. E & P hade sittplatser (men tog sig sen ner på golvet de med).

Konserten var totalt suverän, men i stort sett bara kända låtar, trots att jag inte hängt med så bra på deras sista skivor. Men Robert Smith hade helt klart blivit både äldre och ett par kilo rundare sedan vi såg honom sist 2001. Men det här var en gladare konsert, vilket märktes. Han log till och med flera gånger :) Publiken var väldigt blandad, med allt från folk som säkert varit med från början 1976 till de yngre fan som inte knappt var födda när Wish-skivan kom. Allt från städade svensons till de med kängor och svart tuperat hår. Fast det var nog met kvinnor/tjejer, kändes som 70-30 tjejer-killar.

Allt eftersom konserten fortskred kom vi längre och längre fram och stod till slut en rad från främre stängslet och kunde nästan ta på basisten Simon Gallup. Robert var den enda som hade svart hår, och det var tuperat så klart, jättefint. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur Robert, 49 år,  ser ut till vardags, som när han rensar trädgårdslandet eller gör ett besök på banken. Fast sånt kanske Robert Smith inte gör. Han passar bäst på en scen med en gitarr i handen och en mick framför ansiktet.

En rätt häftig sak med Robert är att han träffade sin livs kärlek som 14-åring. Henne lever han med än idag och de gifte sig på 80-talet. Han skrev låten Lovesong till henne som bröllopsgåva. Gud så romantiskt. Sen är han såklart vegetarian också, som så många andra människor som tänker lite längre.

Tre extragånger kom de in, den sista gången sjöng de äntligen Boys Don't Cry.
En helt fantastisk konsert, helnöjd att jag var så nykter, hade med kameran och fick möjlighet att stå så nära att jag nästan kunde röra vid dem. Suveränt bra spelat, musiken kommer att hålla resten av mitt liv, känns det som.

Kommentera!  |  Upp igen!

Fredag 8 februari

I radions diskussion om barns och ungdomars ohälsa gav man siffran att 15 procent (!) av alla barn i dagens Sverige har föräldrar som har psykisk ohälsa och/eller missbrukar droger och/eller alkohol. Det rör sig om drygt 300 000 barn! Trehundra tusen barn som alla lever under mer eller mindre miserabla förhållanden, där inte deras egna hälsa och välbefinnande sätts i första rum. Man räknar med att (bara!) cirka 15 000 av dessa får hjälp på ett eller annat sätt av samhället.

Och så ställer vi oss frågande till varför våldet är så utbrett bland våra
ungdomar. Främst bland killar, som är de som statistiskt både oftast utför våldet och drabbas av det. Och bland utövarna är de med en trasslig barndom med all tydlighet överrepresenterade. (Med en så enkel förklaring att ett barn som blir förutsättningslöst älskat lär sig känna empati och att älska andra.)

Tjejer som mår dåligt beter sig på annat sätt än sina utagerande jämnåriga kill-kompisar. Fler unga tjejer än någonsin mår dåligt i Sverige idag. Barnombudet i Västerås pratade i radion imorse om problemen som unga tjejer som till slut söker upp henne berättar om. Bland det största problemet de upplever är att de inte kan finna någon vuxen som lyssnar. De söker efter någon som tar sig tid för dem men lyckas inte hitta denna vuxna. Det låter så otroligt sorgligt. När fick vi vuxna så mycket annat viktigt att göra att vi inte har tid med våra (och andras) barn?

Barnombudet berättade vidare att ett av problemen är att många barn lever med föräldrar som själva är (läs: beter sig som) barn. Som sätter sig själva i främsta rummet, istället för att se till sitt barns bästa. De vill förverkliga sig själva, och hinner inte riktigt med att vara vuxna och ge tid och lyssna till sina barn.

Debatten på teve behandlade i första hand unga killar som begick våldsbrott. I flera av de fall av dödligt våld vi sett under de senaste åren har de unga förövarna (trots sin ringa ålder) en lång historia av kontakt med polisen och de sociala bakom sig. Många gånger har samhället redan gett upp, och står sedan handfallet när våldet eskalerar till den grad att de sparkar omkull ett annat barn, och fortsätter sparka tills denne slutat röra sig.

Det är så många offer. I dödsmisshandlarna är det den unga som dör, dennes familj, men också den som begår dådet, även om det är svårt att se. Trots det blir jag så arg av de mesiga straffen som utdöms, ofta med förklaringen att man inte kunnat "bevisa att den anklagade hade för uppsåt att döda" (senast vid domen av de som sparkade 17-åringen på Kungsholmen till döds). Står man och sparkar upprepade gånger på en liggande persons huvud så borde man inte kunna undgå insikten att vederbörande KAN dö. (Lyckas man trots allt inte nå fram till den insikten är man obota korkad. Och SÅ korkad borde det inte vara lagligt att vara och man bör låsas in på vatten och bröd på just den grunden i såna fall.)

Jag förstår grundtanken med att inte döma till långa fängelsestraff för unga
förövare för att undvika att leda in dem på en fortsatt kriminell bana. Men
samtidigt måste samhället visa att oprovocerad dödsmisshandel inte accepteras. Det enda sättet det kan göra det på är att ge ett rejält och kännbart straff.

Den som fick längst straff av de fyra nynazistiska ungdomar som torterade och
misshandlade 14-årige John Hron till döds (1995) fick åtta år. Han var ute efter fem. De övriga fick 10 respektive fyra månader och en frikändes helt. De torterade och misshandlade pojken oupphörande under flera timmars tid, innan de till slut rullande den medvetslöse pojken ner i vattnet. Kvar vid vattenkanten tände de en cigarett medan de såg på medan han sjönk till botten. (För den som orkar finns mer att läsa här, här och här.)

Brottet blir inte ogjort för att de förövarna får ett långt och kännbart straff. John Hrons föräldrar får aldrig tillbaka sitt enda barn till livet. Men samhället kan genom ett kännbart straff visa att sådant här beteende accepteras inte. Så här gör man banne mig inte. Och gör man det så blir ens eget liv också påverkat och märkbart förändrat till det sämre. För en lång tid framöver. Förövarna bör åtminstone få tillbringa en del av avsevärd del av sina liv bakom lås och bom (helst på vatten och bröd). Detta främst med hänsyn till de efterlevande till den mördade.

De fyra killar som beslutade sig för att döda 14-årige John Hron är idag strax under trettio, de har sedan länge återgått till sin "vardag". De har drömmar och planer för framtiden, om giftermål och om att själva skaffa familj. Medan Johns föräldrar fortfarande lever med den bottenlösa, totala sorgen efter dödstortyren av sitt enda barn. Var finns rättvisan?

Och, dessa förövare kände man redan sedan tidig ålder till genom deras trassliga hemförhållanden och våldsamma beteende. Samhället hade kunnat reagera tidigare.

Efter misshandeln i Västerås för sex år sedan, där en ung tjej ströps till döds av sin tidigare pojkvän, dömdes förövaren till fem års fängelse. Han är idag på fri fot och lever sitt liv med framtiden framför sig. Medan flickans mamma med största sannolikhet fortfarande går på mediciner för att klara av sin vardag efter sorgen efter sin dotter.

Den killen hade en barndom som skulle få vem som helst att gråta och tiden innan mordet blev han anmäld bland annat för grov djurmisshandel. Men samhället reagerade inte.

I Örebro 2003 sparkades en 14-årig pojke till döds på efter middagen då han var på väg för att spela fotboll med sina vänner. Den unga gärningsmannen hade en lång historia hos polisen för sitt våldsamma beteende. Ingen reagerade.

Bara i Göteborg räknar polisen med att det på gatorna går omkring runt 150 män som är kapabla till dessa oplanerade vansinnesdåd. Som tickande tidsinställda bomber.

Det är svårt att se varför vi som samhälle inte sätter in större resurser för att
hjälpa barn som far illa, tidigare. Mycket pengar kan sparas, men ännu viktigare kan så mycket sorg sparas, för så många inblandade. Det går ofta att redan tidigt se vilka som är troliga att begå grövre våldsbrott, och sätta in resurser här.

Jag fasar och tänker på vilken uppgift vi åtagit oss när vi valde att sätta barn till världen. Och jag svär på att jag aldrig ska sätta annat än mina barns bästa i första hand. Jag ska alltid ha tid för att lyssna till mina (och andras!) barn. Jag vill finnas där, och jag ska hoppas, hoppas att jag på bästa sätt kan (tillsammans med min Anders) uppfostra dem till kloka människor, som kan älska och bli älskade tillbaka. Och jag ska önska, tills mitt hjärta slutar slå, att deras väg inte korsas av någon av dessa tidsinställda bomber.

Och under tiden vi uppfostrar dem kramas vi, jag pussar deras fötter, vi pratar och jag avgudar den mark de går på och den luft de andas. Barnen som vuxit fram under mitt hjärta och för alltid har det i sina händer.

Kommentera!  |  Upp igen!